pyttepyttesmå tröjor med bruna och vita ränder

När man mår illa så är livet väldigt tråkigt. Postefn-medicinen gör så att jag orkar jobba, men när jag kommer hem är jag en total disktrasa. Jag bara ligger i soffan. Och inte ens det är skönt. Jag mår illa trots medicinen, men det är bättre och sämre dagar och jag kräks inte alla dagar. Som tur är har illamåendet inte varit så illa de dagar då jag behövt prestera saker på jobbet. Ren tur antar jag. Eller så begriper kroppen när den måste skärpa sig.

Vi var i Kista igår och tittade på bilar. Ska köpa en ny bil. Vi har bestämt oss för en Peugeot 307, kombi. Men när de skulle säga hur mycket vi skulle få för den bil vi har nu så fick jag känslan av att de försöker blåsa oss. På en annan peugeothandlare skulle vi få femton tusen mer för den. Så vi köper nog där istället. Jag har lite separationsångest från vår gamla bil. Den är ju världens bästa bil!

Är i tolfte veckan nu. Det ska ju vara en milstolpe. Jag ser snarare två andra milstolpar framför mig: När bebisen börjar sparkas och när vi får ett foto på den. Jag vill gärna veta om det är en pojke eller flicka. Men där jag bor sägs det att man inte får veta det. På grund av risken för att folk aborterar oönskade foster. Känns inte som att det borde vara ett jätteproblem i Sverige.

Hälsade på A för några dagar sedan. Hon är också gravid. Men ändå smal. Jag kommer nog att bli som ett hus. I alla fall inte så där gravid-chick som i tidningarna och anno´nserna för mammakläder. Fast när jag skrev in mig i måndags så hade jag inte gått upp alls, snarare ner. Men det kan ju ha sina orsaker.

Var hemma i helgen och tittade på gamla vagnar och barnkläder som mamma har sparat. Så roligt. Fast jag kan nog inte hålla mig från att köpa en ny barnvagn tror jag. Med fällbart handtag och lufthjul. De ser mer lättstyrda ut. Och bättre för dagar med snömodd. Men de randiga tröjorna från Fix och slutet på 70-talet var helt underbara. Och pyttepyttesmå tröjor som min farmor har stickat. Jag har inte köpt något alls till bebisen än. Undrar när det känns som att man kan göra det. Jag är så rädd för att det ska föra otur med sig. Som att man tar ut något i förskott. Men det var i alla fall jätteroligt att titta på gamla barnkläder. De finns ju redan, så det kan ju inte räknas som att ta ut något i förskott.

Det stora illamåendet är här

Jag var naiv nog att tro att "morning sickness" var just det - må illa på morgonen. Men jag mår illa hela tiden, dygnet runt (fast jag känner det inte när jag sover). Var på semester förra vecka. Det var då det började. Jag borde ha anat att det skulle drabba mig hårt. Mamma säger att jag brukade kräkas av låga sockernivåer på morgnarna när jag var liten. Och "dagen efter" har alltid varit väldigt väldigt efter för mig. Så har man lätt för att rubba balansen i kropppen från början så gör inte graviditeten det bättre kan jag krasst konstatera.

Så, över en vecka med bara kräkningar. Var tvungen att ringa min chef igår och säga att jag nog inte skulle kunna ta mig till jobbet denna vecka. Hon var jättetrevlig och sa lycka till och att allt ordnar sig och att jag skulle fokusera på att bli bättre. Så på sätt och vis var det skönt att få det sagt.

D gick förbi apoteket på vägen hem igår och köpte Postafen och Sea-band (akupunkturarmband) . Jag provade akupunkturarmbanden först, de skulle hjälpa efter 2-5 minuter. När jag fortfarande hade kräkreflexer efter en kvart tog jag ett piller istället. Och hurra - de hjälper! Visserligen inte helt, jag känner mig fortfarande svag och så, men ändå. Det känns helt överlevbart stora delar av dygnet. Jag är så lättad. En nackdel är att det är en triangel på förpackningen, och jag har en timmes körning för att ta mig till jobbet. Men de jag vanligen samåker med är tillbaka från semestern nästa vecka, så då löser det sig. Jag får sitta hemma och skriva rapporter denna vecka istället. Och hoppas att allt går över i vecka tolv.

Början på något nytt

Idag börjar något nytt. Egentligen för sex veckor sedan. Eller fyra, beroende på hur man räknar. Jag och D ska få ett barn tillsammans. I mars, så det är ett ganska långt tag kvar. Oändligt långt. De säger att det är början på en livslång oro. Jag oroar mig konstant för allt man kan tänka sig, så just det gör mig lite nervös.

Just nu oroar jag mig för att berätta på jobbet. För D:s föräldrar som bor på andra sidan jordklotet. För vänner, fast det är förstås mindra läskigt. Och så oroar jag mig för det som inte får hända, att barnet inte stannar kvar. Många berättar inte för någon förrän efter tre-fyra månader. Jag tror inte jag kan vara tyst så länge. Det upptar så stor del av min värld just nu att jag vill skrika ut det över taken.

Det känns lite läskigt att börja blogga. Svårt att dra gränser för vad man ska lämna ut. Men man vänjer sig nog. Och jag tror att det blir lite som att skrika ut det över taken.

Jag har inte bara tänkt skriva om barnet, utan om livet och allt omkring. Samtidigt är barnet en stor delav livet just nu. Jag känner hur den växer hela tiden. Det känns jättekonstigt. Jag trodde knappt man skulle märka av det i början. D säger att om jag redan känner av det nu när barnet bara är några millimeter långt just nu, så ja, det kommer ju inte att bli mindre direkt.

Men det är bara roligt. Hade ångest innan. Satt och grät i soffan och tänkte på allt jag inte hunnit med än. Fast det var i beslutsfasen. Nu är allting bara roligt!! Och livet är underbart.